69
GERDA
(vänder sig om, går fram till honom och lägger sina
händer på hans axlar, varmt).
Vad bry vi oss om det, Philip? Låt oss slå bort det som är obehagligt, åtminstone i dag — vår bröllopsdag — vår stora glädjedag!
SKANTZ.
Glädjedag — glädjedag? Har du verkligen känt dig glad och till freds?
GERDA
(starkt).
Ja, Philip!
SKANTZ.
Underligt! Jag tycker det är som vi sprungit gatlopp.
GERDA
(skrämd men behärskad).
Philip, vad är det? Du är upprörd på ett sätt, som jag inte förstår.
SKANTZ.
En sådan dag! — Är det inte, som vi varit förföljda av något ont? — Se, ett sådant erbarmligt kyffe vi hamnat i! Vi har gott om pengar, vi kunde bo hur dyrt som helst, men alla de bättre hotellen äro överfulla av turister, och vi måste hålla till godo med den här hålan, där det luktar mögel och fattigmanssnusk.
(Går till fönstret, kastar upp det och ser ut.)
Vi bo uppe vid takrännan och inåt en bakgård, djup och svart som en brunn och med stank av dypöl.
