74
GERDA.
För följderna! Du skulle i upphetsning kunna säga det — oförlåtliga.
SKANTZ.
Du vill, att jag skall gömma vad jag tänker — jag kan inte! Jag kvävs! Det ligger en befrielse i att tala. Med din ömtålighet vill du göra mig till en hycklare, men jag lånar mig inte till det — det skall vara sanning i vårt förhållande.
GERDA.
Jag tänker mindre på mig än på dig.
SKANTZ.
Såå?
GERDA.
Ja, såvida min tillgivenhet och aktning har något värde för dig.
SKANTZ.
Du kastar om rollerna.
GERDA.
Nej! Din brist på självbehärskning förnedrar dig — gör dig till en annan — till en som jag inte känner. Dina tillvitelser träffa inte mig — — nej, de göra inte det, därför att de äro låga och orättvisa — men de trasa sönder min känsla för dig och göra mig — kall!
SKANTZ
(far med handen över pannan, förvirrad).
Förlåt mig, Gerda — jag har kanske gått för långt, men det är som om allting sammansvurit
