78
rytmen — — hur man hörde gråten, jämmern, det rädda mumlet som steg till ekande hot, det dånande trampet av järnskodda klackar — — Minns du, Philip? — Du, som älskar rättfärdigheten, du skall kämpa för den i livet, du skall dikta den in i människornas hjärtan, tända den eld, som skall frälsa världen!
SKANTZ.
Kära barn, jag var ung då — stark — och nu —
GERDA.
Du skall vila dig till styrka hos mig.
SKANTZ
(kysser hennes hand).
Ibland har jag känt det, som beginge jag en orätt genom att binda din ungdom vid min frostbitna höst.
GERDA
(ler).
Och ge mening åt min meningslösa tillvaro — jag älskar dig!
SKANTZ.
En till hälften bruten man — ett under!
GERDA.
Du har givit mig den största gåva en människa kan skänka en annan — du har väckt min längtan efter renare luft.
SKANTZ.
Jag — cynikern?
