Den här sidan har korrekturlästs
80
GERDA
(rycker till, stelnar och ser framför sig).
Ett barn — nej, jag tycker inte om barn. Har du inte märkt hur hårda och grymma de äro — att de inte förstå, inte förlåta, förrän de själva blivit vuxna — frestats och fallit! Jag är rädd för barnaögon — de äro så spejande, se så djupt och kallt — —
SKANTZ
(som med stigande upphetsning lyssnat på hennes ord).
Mina ögon kunna också fråga!
GERDA
(kyligt).
Nej, de sakna rätten!
SKANTZ.
En makes ögon!
GERDA.
Förfalskaren förebrår inte gärna tjuven för oärlighet.
(Reser sig ur soffan.)
SKANTZ
(som också sprungit upp).
Du menar att vi äro lika goda — —
GERDA.
— eller dåliga!
SKANTZ.
Så räknar man inte!
GERDA.
Jo, om man är en upplyst människa som du. (Trött.) Å Philip, låt oss inte komma in på
