81
detta igen — det är ju så lönlöst och vi sarga oss bara blodiga.
SKANTZ.
Det är du, som väcker mina misstankar till liv genom dina anklagelser mot dig själv.
GERDA.
Jag har sagt dig, att från den stund jag lärde känna dig har jag ingenting — hör du, ingenting att förebrå mig.
SKANTZ.
Ett år knappast! Men förut?
GERDA.
Den tiden är min, och där är jag ansvarig endast för mig själv. Vi ha talat om det förut. Det var villkoret för vårt giftermål och du samtyckte.
SKANTZ.
Jag visste inte vad jag gjorde — jag anade, att det varit någon eller några före mig, men jag kunde se bort från det.
GERDA.
Det var det som gjorde dig stor i mina ögon.
SKANTZ.
Det var snarare triumf i det — det var som att ha segrat. Du hade lekt med andra, övergivit dem, men mig älskade du. — Du ömmade för mig, hade oro och ångest för mig, och du som aldrig låtit fånga dig, du ville binda dig vid mig! Jag var din enda verkliga kärlek — eller — eller var det bara komedi? Hade du
6. — Efteråt!
