83
grymmare än mot människor som vi hata. — Kunna vi då inte tiga?
SKANTZ.
Klarhet först!
GERDA.
Och vår överenskommelse om glömska?
SKANTZ.
Den gäller inte. Förr men inte nu.
GERDA.
Varför?
SKANTZ.
Allt är som förbytt —
GERDA.
Ingenting har hänt.
SKANTZ.
Förr var du du och jag var jag — två människor, var och en ansvarig för sina gärningar, men äktenskapet, som gjort oss till ett, har vältrat allt ansvaret över på mig, och nu går jag och bär på dina förbrytelser. — Jag vill se min skam så stor som den är — ge mig klarhet och jag skall tiga.
GERDA.
Jag har levat mitt liv som du ditt och som väl de flesta göra — jag har tagit den fattiga glädje det haft att bjuda utan att alltför noga granska dess halt. Jag har minnen — ett och annat — som tanken inte gärna går tillbaka till. — Så har också du — inte sant? Om det nu verkligen är missgärningar, så låt dem bli kvar
