89
dig, som det enda vackra, livet gav. Du var räddaren ur högsta nöd, du återgav mig tron på mig själv, kärleken till det goda, du var det strålande hopp, jag knöt min framtid vid —
SKANTZ.
Gerda — älskade hustru!
GERDA.
Nej, du är en främling — jag känner dig inte. Du är inte den man jag älskat — det var endast en vacker skenbild. — Du är en helt annan, och nu ser jag dig sådan som du verkligen är. Du sliter sönder vår lycka inte för brottets men för skammens skull. Om förbrytelsen varit hemlig, skulle du förlåtit den, men de höjda pekfingrarna göra dig vanvettig av skrämsel. — Vad rör dig egentligen dessa människor och vad de tänka — Behöver du — dem? Och om du lever eller dör kvittar inte det dem lika? Men mig, din hustru, den enda människa i livet, som älskar dig, och som du älskar tillbaka, henne hudflänger du för främlingarnas skull! Nej, du är inte den härliga man jag älskat, du är ful och liten och feg — hör du, jag känner dig inte!
(Sjunker ner i soffan med den knutna handen för ögonen.)
SKANTZ<br(som följt efter henne till soffan och stöder sig mot karmen, står tyst med blicken fästad på hustrun).
Vad du är vacker i din vrede!
(Gerda rycker till som av smärta.)
