Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Allvarsam han står, den unge,
i det röda morgonsken; —
men i närbelägen dunge
kuttra dufvorna från gren.
Mildt de bjuda honom luta
sig mot mossans hufvudgärd,
trötta ögonlocken sluta
för att glömma stormtung värld;
deras vingar skola vifta
svalka till hans heta kind,
och när stridens öden skifta,
vyssas han af västanvind;
han skall drömma om att våren
åter randats lyckosam . . .
och han lyssnar . . . men i snåren
blänka fiendens vapen fram.
