Sida:Efterlemnade dikter.djvu/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Sekeldagen.

»Statt upp och se» — så hörde jag en röst . . .

I förstone jag skönjer endast dimma,
men genom dimman sorl jag kan förnimma,
ett sorl af tusen sinom tusens bröst.
Men öfver sorlet slagen af en timma
förkunna klingande, att det är dag.
I samma stund så rassla där maskiner
och väldigt dåna tunga hammarslag,
det brusar som från rullande laviner . . .
Men östern rodnar, och en morgonbris
med hafsfriskt sus i trasor sliter dimman,
och i den första klara arlastrimman
jag ser en stad, en jättestad — Paris.