Hoppa till innehållet

Sida:Efterlemnade dikter.djvu/135

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
126

tills sällheten dig öfverströmmar
och våndan flyktar för en kyss.
Ditt lif blir helgadt med detsamma,
och värmt som af en himmelsk flamma
det knyter blommor i ett nu . . .
Och själfviskhetens flarn försvinna,
och som två källor sammanrinna
ditt jag förintas i ett du.

Han är den ädlaste bland skänker,
som människorna ännu fått.
I glömskans graf hvart moln han sänker,
att framtidshimlen ler i blått.
O, ljuft att taga! Ljuft att gifva!
Ljuft att ett enda väsen blifva!
O, du är rik om än så arm!
Ju mer du ger, ju mera får du,
på guld och ädelstenar går du . . .
Gif hjärtat i din egen barm!

I hennes ögon dina tårar
och hennes löjen på din mund.