Hoppa till innehållet

Sida:Efterlemnade dikter.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
130


Ack, Hellas ande, vingebruten,
har dödstrött slutit ögat till,
och fåfängt är att oförtruten
till lif du honom väcka vill.
Hvar sprakar nu en offergnista?
Hvar flammar nu ett altarbål?
Ve, tron försvunnit till det sista
och krupit hop till död symbol!

Ej åldern slappat än min sena,
och som du ser är brunt mitt hår,
men för en Fidias’ dag allena
jag gåfve alla mina år!
Ej för det han sin kosa banat
mot branter dit vi icke nå . . .
men, ack, den Zeus hans mejsel danat,
som gudom trodde han uppå.

O, fröjd, o, lycka utan like
att höja sig till himlafärd
och blicka in i ljusets rike,
välkomnad af en gudavärld!