Sida:Efterlemnade dikter.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
5

och hälsar segerglad, men allvarsam,
ty söners otack gnager hennes sinne,
den stora sekeldag, som nu är inne . . .
Jag känner henne: Frankrike hon är.
Och hvarje folk sin hyllning henne bär
på skilda tungomål från skilda zoner;
och hyllningsjublet varder till en kör
ej blott af tusenden, men af millioner.
Det är en domsens åska som jag hör
kring världar rulla fram i stolta toner,
och rymderna de dallra som af klang
vid folkens eniga: Allons enfants!

Men sångens sista eko snart förklingar
och Frankrike dem tackar . . . »Min ej är
den kraft likväl som skänker folken vingar,
då seklets ande något stort begär;
nej, kraften den är hennes, endast hennes,
hvars namn af några jublande bekännes
för att af andra åter vräkas ned i dyn —
för somliga ljusbringerskan ur skyn,
som öfver dunkla gungflyn leder folken;
från andra mörkrets makt med lönmordsdolken,
som hatar allt hvad ädelt är och stort,
den makt som störtar altaret och tronen