stängel? Hvarför bäfvar du ändå för mig, liksom för en fiende, hvarför drar du dig tillbaka, så fort min hand utsträckes för att vidröra dig?“
Sensitivan svarade helt lakoniskt:
»Yngling! synden låder vid din hand.»
Precis så hände det mig, dock icke med sensitivor, utan med fullmakter. När helst jag sträckte handen efter en fullmakt, så drog hon sig undan. Då klagade jag och sade: O fullmakt! har jag ej gjort mina prof, har jag ej uppvaktat, har jag ej tegat, har jag ej burit mig åt som ett nöt? Hvarför bäfvar du ändå för mig, liksom för en fiende, hvarför drar du dig tillbaka, så fort min hand utsträckes för att annamma dig och stoppa dig i min ficka?“
Fullmakten svarade alltid helt lakoniskt:
»Yngling! bläcket låder vid din hand.»
Med förtviflan hörde jag svaret. O! hvad jag hade skäl att fördöma mitt fördömda skrifveri.
Under sådana omständigheter blir man lätt melankolisk. Då man blir melankolisk, går man gerna ut i månskenet och larfvar. Då man går ut i månskenet och larfvar, träffar man merendels förälskade par. Precis så hände det mig. Jag blef melankolisk, gick ut i månskenet och träffade ett förälskadt par. Osedd afhörde jag deras samtal.
“Ack!“ sade han.
“Ack!“ sade hon.
“Jag älskar dig outsägligt,“ sade han.
“Det gör jag med,“ sade hon.
“O min älskade!“ fortfor hon sedan och pekade på månen, “der uppe, i den sköna himlakroppen, som ur sitt silfverhorn nu begjuter oss med ett mildt och kyskt skimmer, der skola menniskans idealer realiseras. Der förföljes ej någon af ett oblidt öde, der lägger ingen förmyndare
»sin kalla hand
emellan våra bröst i brand.»
“Der skola vi och allt hederligt och beskedligt folk blifva lyckliga.“
“Är det sannt, som du säger,“ tänkte jag vid mig sjelf, “så reser jag ofördröjligen till månen. Att slippa ett oblidt ödes förföljelser, att få sina idealer realiserade,
