allt detta förtjenar visserligen en långresa. Nota bene: mitt skönaste ideal har alltid varit en syssla med stor lön och intet att göra. Allra helst skulle jag vilja blifva afskedadt statsråd med pension.
Dagen derpå stod jag i reskläder.
“Hvarthän?“ frågade min värd.
“Till månen, herr ålderman,“ svarade jag.
Åldermannen blef storögd. Efter en stunds besinning frågade han: “hvad ämnar min gunstige herre nyttja för åkdon?“
“Macferlanska trillan[1],“ svarade jag. “Den duger ej stort på jorden, men till resor i luften är den, så till sägandes, klippt och skuren. Lyckligtvis eger jag en sådan trilla, på det noggrannaste förfärdigad efter beskrifningen.“
“Gratulerar!“ sade åldermannen, “men,“ — sade han sedan — “en dylik resa slutas ej på en dag. Hvar ämnar min gunstige herre taga nattqvarter under vägen?“
“I de luftslott, som svenska nationen bygde vid tronföljarevalet i Örebro,“ svarade jag. “Enligt trovärdiga kosmografers utsago skola de till ett betydligt antal ligga mellan jorden och månen.“
Åldermannen skakade på hufvudet, och sade med klagande röst: “Ack, min gunstige herre! alla dessa luftslott hafva ramlat under tiden. Icke ett enda står qvar.
“Nå väl,“ svarade jag utan förlägenhet, “då inqvarterar jag mig i “Framtidens förhoppningar“, dem Aftonbladet så nyligen byggt i luften, att de omöjligen ännu kunnat hinna att ramla. De äro villor i österländsk stil och särdeles beqvämt inredda för dem, som vilja sofva. Lef väl, herr ålderman!“
“Farväl min gunstige herre!“ sade åldermannen och skakade min hand. Derpå satte jag mig i trillan och styrde raka vägen till månen.
Nu inser läsaren utan svårighet, att icke blott månen skiner för jorden, utan äfven jorden för månen. Dessa bägge verldskroppar, intagna af ömsesidig aktning, vända inbördes sina blankaste sidor emot hvarandra. Deraf uppkommer månsken på jorden och jordsken i månen. Då jag anlände dit, var der jordsken.
- ↑ Ett af de andra tidningarna förlöjligadt, af Svenska Minerva omtaladt, inventiöst åkdon, som skulle sätta sig i rörelse af sig sjelf. Utg.
