Efter att hafva stigit ur trillan och placerat den så, att jag lätteligen skulle kunna återfinna densamma, spatserade jag framåt i en park af vackra, lummiga björkar. Det skedde i afsigt att träffa någon månmenniska, någon selenit — för att tala lärdare — som kunde gifva mig nödig upplysning om ställningar och förhållanden i månen. Äro sederna härstädes sådana som på jorden, — tänkte jag vid mig sjelf — torde jag åtminstone träffa ett förälskadt par, som går och svärmar och kuttrar i jordskenet. Af dem kan jag sedan erhålla all nödig upplysning.
Min tanke slog in. Jag träffade verkligen ett förälskadt par och lyssnade obemärkt på deras samtal.
Allt, hvad de sade, angår hvarken mig eller läsaren; men slutet af deras konversation är så sammanväfdt med denna historia, att jag nödgas omtala detsamma.
“Ack, min älskade!“ sade ynglingen medan han med ena handen fattade flickans lif och med den andra pekade på jorden, “deruppe skola vi en gång bli lyckliga; der finnas endast frid, kärlek och salighet.“
“Jo f-n ock!“ sade jag och steg närmare.
Vid ljudet af dessa ord slet sig flickan från sin älskare och flydde, som en skrämd hind. Men ynglingen vände sig om och gick emot mig.
“Hvem är ni?“ frågade han.
“Jag är en son af jorden,“ svarade jag. “Helt nyligen har jag derifrån anländt och får berätta att der står allt för illa till.“
“Kan det stå illa till på den der ljusa och sköna himlakroppen?“ frågade ynglingen förvånad och pekade på jorden.
“Ja, just på den,“ svarade jag. “Der finnes hvarken frid, kärlek eller salighet. Den ringaste vattendroppe derstädes hvimlar af tusentals kräk, som bitas och slitas, utan att en förnuftig varelse kan inse hvarför. Det gör mig visserligen ondt,“ sade jag vidare, “att väcka er ur edra lyckliga drömmar; men sanningen måste hafva sin rätt.“
“Hvad söker ni här i månen, min herre?“ frågade seleniten.
“Ännu söker jag ingenting,“ svarade jag. “Men jag ämnar mig att söka en god tjenst, i fall någon sådan är ledig.“
“Flere äro lediga,“ svarade seleniten.
