“Tror herrn, att jag kan få någon af dem?“ frågade jag.
Ett ironiskt löje började spela kring selenitens läppar.
“Hvarför icke,“ svarade han. “Herrn torde vara ganska kompetent.
“På förhand får jag tillkännagifva,“ yttrade jag, “att jag icke är grefve, icke baron, icke ens adelsman.“
“Det behöfs också icke,“ svarade seleniten.
“Och icke är jag rik,“ fortfor jag.
“Det behöfs icke heller,“ svarade han.
“Men jag är magister,“ fortsatte jag, “det vill säga enligt diplomets ordalydelse: vir juvenis doctissimus, morum venustate clarissimus, d. v . s. en öfvermåttan lärd man-yngling och desslikes fan så dygdig.“
“Det behöfs icke heller,“ svarade seleniten.
“Nå hvad behöfs då?“ frågade jag ifrigt.
“Att vara ett fä,“ svarade seleniten med eftertryck.
Min förvåning och förtrytelse öfver detta svar kunde han ej undgå att märka. Leende, men icke mera med ett ironiskt, utan med ett melankoliskt löje, fattade han min hand och sade: “Min herre! ni har skingrat mina illusioner vis à vis jorden; till återtjenst vill jag skingra edra vis à vis månen. Sätt er med mig i denna grässoffa och hör hvad jag berättar. Det innehåller allt, som ni för tillfället behöfver veta.“
Derefter yttrade sig seleniten, som följer:
Jag brukade ordet fä. Detta bör dock ej tagas i egentlig, utan blott i figurlig mening. Med fä menar jag rätt och slätt en menniska, välförståendes en sådan, som hvarken kan vilja eller tänka på egen hand. Fäaktighetens konstitutiva beståndsdelar äro således brist på egen vilja och brist på egna tankar. Den psykologiska delen af min föreläsning slutar här och jag öfvergår nu till den historiska.
Regenterna i månen hafva i alla tider satt stort värde på fän, och vid besättandet af lediga tjenster alltid gifvit dem företrädet. De hafva alltid resonerat på följande sätt: en embetsmans tjenst består deruti, att han verkställer regentens vilja och realiserar regentens tankar. Händer nu så, att en embetsman sjelf tänker och sjelf vill, så händer ock, att han vill och tänker annorlunda än regenten vill och tänker; emedan Gud ej skapat två menniskor
