fullkomligt lika. Men af detta “annorlunda“ följer nödvändigt, att embetsmannen mindre gerna gör sin tjenst, och hvad man ej gerna gör, det gör man illa. Följaktligen måste en embetsman, som sjelf tänker och sjelf vill, sköta sitt embete illa. På samma sätt bevisas, att en embetsman, som hvarken vill eller tänker, sköter sin tjenst väl. Hvad kan nu väl vara mera rättvist, än att de, som sköta tjensterna väl, utnämnas framför andra, som sköta tjensterna illa? Således böra lediga tjenster alltid med fän besättas. Quod erat demonstrandum.
Så resonerade konungarne i månen. Men vid utöfningen af deras, med en verkligt kunglig logik framkallade, befordringsregel funno de sig ofta besvärade af gamla, häfdvunna fördomar. De måste nämligen göra afseende på börd och rikedom; de måste till tjenstemän uppsöka antingen fän med börd eller fän med rikedom. Detta föll sig på längd besvärligt, och ändtligen uppstod en kraftfull konung, som afskakade fördomarnas bojor; han fäste sig, då tjenster skulle besättas, icke vid börd, icke heller vid rikedom, utan vid fäaktigheten allena.
“Blef ej monarken afsatt?“ frågade jag.
“Långt derifrån,“ svarade seleniten. “Massan af nationen hurrade i stället. Den består till större delen af fattige och af ofrälse, och redan länge hade bland dem mången missnöjd funnits, som ropat: är jag icke ett rätt så stort fä, som den der grefven, eller den der millionären, och ändå blir jag icke statsråd. Monarken handlade fullkomligt efter sitt folks önskan.“
“Men,“ frågade jag, “hur kunde och kan monarken hålla behörig kontroll öfver verkställigheten af sitt system? Det är ju tänkbart, att en och annan sjelfständig och tänkande man lurendrejat och ännu lurendrejar sig in i embetsmannakåren. Han behöfver för sådant ändamål endast alltjemt se dum och beskedlig ut, och dertill fordras åter ej mera, än stryka håret nedåt pannan och gapa något litet.“
“Också,“ svarade seleniten, “tilldrogo sig verkligen dylika oordentligheter i början, hvadan åtskillig villervalla och förargelse uppstod. Men vetenskapen kom omsider befordringssystemet till hjelp. Stora män — de kallas här frenologer“ — — —
“Sådana finnas äfven på jorden,“ sade jag, “och namnen Gall och Spurzheim påminner jag mig bestämdt.“
