“Frenologer,“ fortfor seleniten, “uppstodo och visade, att hufvudskålens beskaffenhet tillkännagifver anlagens, karakterens och lynnets. Har en man fantasi — lärde frenologerna — så har han ock ett par fantasiknölar på skallen. Har han förstånd, så har han ett par förståndsknölar; är han sjelfständig, så har han sjelfständighetsknölar o. s. v. Denna sublima lära bekräftade sig och adopterades ofördröjligt af monarken.“
Han utgaf således följande lag: de som till vår och rikets tjenst sig i underdånighet anmäla, skola hädanefter öfverantvarda sina hufvuden till granskning åt af oss i nåder utsedde och edsvurne barberare, som ega att öfver nämnda granskning hålla fullständiga protokoller, deruti underdånigst uppgifvas bör, huruvida de sökandes hufvudskålar finnas bekajade med utväxter eller så kallade knölar, vådliga för oss och den allmänna ordningen. Sedan vi tagit dessa protokoller under vårt höga och allvisa skärskådande, skola vi, i enlighet med den strängaste rättvisas fordringar, alltid till den lediga tjensten i nåder utnämna den person, som befunnits hafva det slätaste hufvudet.
“Hvad för en tjenstebefattning innehar ni, min herre, här i månen?“ frågade jag.
“Alldeles ingen,“ svarade seleniten. “Jag har tillräckligen undersökt utsidan af mitt hufvud, för att finna mig inkompetent under nuvarande förhållanden. För den skull har jag ej sökt någon syssla.“
“Men jag, jag ämnar söka,“ fortfor jag. “Hvad är väl reputation för sjelfständighet och tankekraft emot goda inkomster och maklighet! Skulle ej min herre, hvilken, såsom jag hör, sjelf befattat sig med frenologi, vilja visa mig den godheten att en smula på förhand undersöka min hufvudskål?“
“Åjo,“ svarade seleniten, “hvarför icke?“ Derefter lät han de fem fingrarne på sin högra hand lugnt och betänksamt spatsera emellan mina lockar. Ändtligen yttrade han: “Hvad tankeförmågan anbelangar, finner jag er fullt kompetent till embetsman i månen; ty ert hufvud saknar helt och hållet de densamma representerande knölarne.“
“Jaså,“ svarade jag, på en gång glad och förargad.
“Men,“ tillade han, “hvad sjelfständighetsknölarne angår, äro de så vidunderligt stora, att de snarare borde heta halsstarrighetsknölar. Med sådana vildäplen på skallen
