kan man ingalunda vinna befordran i månen. Jag råder er att resa hem igen.“
“Ack, jag arma anka!“ utropade jag, “hvad skall väl der mitt öde blifva?“
“Ett ganska lyckligt, så vida ni sjelf vill,“ svarade seleniten. “Får ni ej i ert fädernesland någon befattning, så får ni också ej några förmän, på hvilkas rynkiga pannor ni behöfver studera domen öfver ert framtida väl eller ve. Känslan af er frihet bör tusenfaldigt ersätta er förlusten af löneinkomster.“
“Men,“ invände jag, “under känslan af sin frihet kan man dö både af hunger och köld.“
“Då är man ej bättre öde värd,“ svarade seleniten. Derpå vände han mig ryggen och gick.
Sorgsen, förtretad och tilläfventyrs långnäst, begaf jag mig till min trilla och återvände till jorden.
“Så hastigt tillbaka!“ ropade åldermannen då han blef varse min ankomst.
“Ja,“ svarade jag.
“Hvad har min gunstige herre vunnit på resan?“ frågade han sedan.
“Några intressanta notiser angående befordringssystemet i månen, hvilket är vida mer utbildadt och konseqvent än befordringssystemet i Sverige,“ svarade jag.
“Dessa notiser bör herrn offentliggöra till allmänhetens troliga oppbyggelse,“ sade åldermannen.
“Derjemte har jag erhållit ett par moralkakor,“ tillade jag.
“Dem bör herrn behålla för egen räkning,“ sade åldermannen. “Utan tvifvel skola de på herrns själsmage hafva en helsosam verkan.“
Och härmed slutar jag historien om mitt besök i månen. Skulle läsaren betvifla dess sannfärdighet, får han sjelf resa till månen för att öfvertyga sig derom. Saknar han eget åkdon, skall den Macferlanska trilla, jag äger, stå till hans fria disposition.
