Den tredje maj[1].
Nu är allting så dödt, hvar och en går och ser så förståndig ut. Tacka vill jag i dag för tjugofem år sedan i Upsala! Då var det lif i spelet, och det fanns knapt för två styfver förstånd i hela staden.
Den förste, som blef “ein bischen übergeschnappt“ — som tysken säger — var Johan Henrik Schröder. Han sprang i åtta dagar gata upp och gata ned och ropade till hvar och en, som hade tid att stanna och höra honom: Alldeles, alldeles! Vi vänta i hvarje ögonblick en kurir från Stockholm med underrättelse om kronprinsessans nedkomst. Ingalunda, ingalunda kan kuriren länge uteblifva. Och en prins blir det, en prins, alldeles, alldeles!
Ändtligen kom den väntade kuriren och bekräftade Schröders spådom. En prins var verkligen till verlden född. Då blefvo flera än Schröder galna af förtjusning. Jag mins till och med, att det ej stod så alldeles rätt till med mitt eget förstånd.
Puer natus in Bethlehem,
Halle, halleluja!
Unde gaudet Jerusalem!
Halle, halleluja!
säger vår gamla psalmbok, som äfven meddelar en svensk öfversättning, så lydande:
Ett barn var födt i Bethlehem,
Halle, halleluja!
Thess gläder sig Jerusalem.
Halle, halleluja.
Vidare fingo vi veta, att prinsen skulle heta Karl och ligga i Karl den tolftes vagga och ammas af en dalkulla, hvilka ovärdeliga nyheter betydligt stegrade entusiasmen. Ursinnigast var dock Schröder. Han ropade ideligen: Karl skall han heta och ligga i Karl den tolftes vagga, alldeles,
- ↑ Ur Friskytten 1851. Med några rättelser af Palmærs hand.
