alldeles! och till amma skall han hafva en dalkulla och ingen annan, ingalunda, ingalunda! Nationens framtid är betryggad för sekler, alldeles, alldeles! och det kan aldrig slå fel, att han eröfrar Finland, ingalunda, ingalunda!
Och hvad Schröder sade, det trodde vi andra:
Cognovit bos et asinus —
Halle, halleluja!
Quod puer erat dominus.
Halle, halleluja!
hvilket, enligt gamla psalmbokens öfversättning, betyder:
Och oxe och åsna the märkte förvisst
Halle, halleluja!
Att pilten var vår herre Christ.
Halle, halleluja!
Aftonen derpå samlade sig de studerande nationerna på sina nationssalar, för att, efter fädernas sed, bacchanaliskt fira högtidligheten. Bålarna voro, som enkans oljekruka; de fyldes och tömdes oupphörligt, och tidigare, än vanligt, infann sig ruset. Redan klockan tio voro vi studenter så druckna, att vi beslöto — såsom lycksökande kuratorer sinsemellan aftalat redan på förmiddagen — det de respektive nationerna skulle afsända deputationer, för att ömsesidigt gratulera hvarandra till den gigantiska verldshändelse, som timat. Omkring klockan 11 inträdde å vermländska nationens vägnar professor Geijer, åtföljd af ett par vermländska studenter, på östgötarnas nationssal. Hans gång var något osäker och med sväfvande stämma utropade han: “jag är ock en svensk man!“ Derpå fattade han ett glas och skulle dricka, men hittade ej vägen till munnen, utan rocken erhöll välsignelsen i stället. När professorn så talat och handlat hade, gingo han och vermlänningarne — så godt de kunde — sin väg igen.
De öfriga deputationerna aflupo ungefär på samma sätt, somliga bättre, somliga sämre.
Förmiddagen derefter, då jag vaknade, hade jag ondt af kopparslagare. Det var, som förståndet hade bultat på min panna och frågat: får jag lof att stiga in? Men jag svarade och sade: du skall väl så fan heller! Är det möjligt att svara så, utan att befinna sig i bakrus. Sedan
