steg jag upp, klädde mig och begaf mig till Tidlunds källare för att dricka en remmare portvin. Der sutto redan flera studenter, och hvar och en hade något lustigt att berätta från den förflutna natten. — — —
En berättade, att två studenter törnat emot hvarandra på Dragarbrunnsgatan, och då den ene frågat: hvad heter du, min bror? hade den andre svarat: ja, det är det jag går och funderar på.
En annan berättade, att några studenter under hemgåendet träffat en medbroder af Norrlands nation, hr Runsten, liggande på gatan. Oaktadt han hade fått tillnamnet “intelligensen“, emedan han var den ende, som förstod professor Bibergs föreläsningar (förstå heter på latin intelligere) så var han nu utan all intelligens och syntes fullkomligt redlös. De upplyfte honom derföre, buro honom till närmsta hus, der folk ännu var vaket, stälde honom mot en kakelugn och sade: vi hafva härmedelst den äran att, högtiden till prydnad, resa en runsten.
På eftermiddagen råkade jag Johan Henrik Schröder.
— Nu tror jag, sade jag till honom, att vi ha firat prinsens födelse på ett passande sätt.
— Alldeles, alldeles! svarade Schröder.
— Och om vi, fortfor jag, äfven extravagerat en smula, så lärer väl Serenissimus Cancellarius ej taga sådant onådigt upp.
— Ingalunda, ingalunda! utropade Schröder.
Och här sluta sig mina reminiscenser om Upsala lärares och lärjungars firande af den nuvarande tronföljarens födelse.
