biten, bortflyga de ej derifrån förr, än de lemnat en svart prick efter sig. I början ärnade jag till lagern och törnet på den förgylda ramen addera älven en eklöfsqvist; men vid närmare besinning afstod jag derifrån, emedan jag ej ville gå efterverldens dom i förväg. Samtiden har ej kunnat förneka mannens snille och hans lidanden: efterverlden skall ej förneka hans patriotism[1].
Jag lemnade ramen tillbaka åt städerskan och frågade: “har ingenting annat nytt hörts af?“
“Jo,“ svarade hon, “nu mins jag. Det var en herre här i går afton vid samma tid, som gossen kom hit med ramen. Han sade, att han skulle komma åter i dag på förmiddagen — och här är hans visitkort.“
Städerskan lemnade mig kortet och jag tog det och läste ett älskadt namn, namnet på en gammal universitetsvän, hvars bekantskap jag gjort
»I de glada dar,
då morgonens dagg låg på lifvet qvar,»
och hvilken jag sedan dess ej återsett.
I detsamma öppnades dörren och den länge saknade vännen inträdde. Sedan de första glädjeropen, helsningarna och handtryckningarna gått för sig — hvarvid städerskan i all tysthet — dock lofligen — aflägsnade sig med stöflarna och skoborsten — kom min vän att kasta ögonen på bordet, der jag den föregående aftonen hade afbördat mina fickor deras innehåll. “Hur tusan,“ utropade han, “har du kommit i besittning af mitt cigarrfodral?“
“Jag hittade det i går på kanalbanken vid Berg,“ sade jag.
“Just der förlorade jag det i förrgår,“ sade han. “Men,“ fortfor han sedan, “stig nu upp. Du måste ut och följa mig kring staden och visa mig dess märkvärdigheter.“
“Hjertans gerna!“ svarade jag och skuttade upp ur sängen.
- ↑ Säkerligen en hänsyftning på Crusenstolpe, för hvars författarskap Palmær hvste stor beundran. Utg.
