Mammon, mellan bördens och penningens aristokratier. Mer än tjugu seklers mossa växer på mina politiska sympatiers valplats; den växer på Aténs ruiner. 2) Är hopens tanklösa jubel, då det bästa blodet, droppe för droppe, framsipprar ur den publicistiske gladiatorns hjerta, ingen belöning för mig; jag älskar en sannare tillfredsställelse. 3) Sårar det min egenkärlek, att hvad som kunnat blifva ett mastträd, om ock på en helt liten segelbåt, nödvändigt skall söndersplittras i svafvelstickor och tandpetare.“
Å svenska literaturens vägnar kan man nästan vara frestad lyckönska sig, att omständigheterna tvungo Palmær att söndersplittra sig i svafvelstickor och tandpetare. Vi betvifla att det blifvit något mastträd af Palmær, ifall han för andra gången lyckats vinna fast fot i statens tjenst. Det är högst antagligt, att han då slagit sig till ro och kanske ej producerat någonting alls. Nu tvang honom brödbekymret att allt emellanåt skrifva, och hvad han skref var, nästan utan undantag, i sitt slag af första ordningen.
Sin landsortsbana som publicist började Palmær på hösten 1838 i Östgöta korrespondenten med den karakteristiska uppsatsen “De rebus omnibus et nonullis aliis“. Då det nu var hans öde att bli tidningsskrifvare, så framlade han under denna rubrik sin uppfattning af pressen och af publicisterna. Hvad han i detta humoristiska program säger för egen del är grundadt på verkligheten. Det är bokstafligen sant, att Palmær i Linköping till en god del lefde på domkapitlets dumheter. Domkapitlets historia samt dess enskilda ledamöters beskaffenhet utgöra ett af hufvudföremålen för hans tidning och behandlas i artikelserier, af hvilka början lyder sålunda:
“Filologerna lära vara ense derom, att domkapitel egentligen är ett kinesiskt ord och ursprungligen betyder ett ställe, der man sitter och sofver. Deremot skola de vara oense om tiden, då samma lur tages. Jag, för min del, gissar på onsdagen, emedan Sveriges kyrkolag bjuder, att domkapitlen skola hålla sina sessioner på onsdagen. Men min okunnighet i kinesiska språket hindrar mig att med full visshet afgöra frågan, hvilken ock alltför gerna kan lemnas oafgjord; ty den angår endast en bisak. Sjelfva hufvudsaken är, i alla fall, att man sofver.“
Framför allt egnade han dock sin uppmärksamhet åt biskopen och domprosten, för hvilka han hyste känslor af
