rent personlig beskaffenhet. Dessa båda herrar hindrade hans befordran vid gymnasium och blefvo derför af honom odödliggjorda. “Hatet i min själ,“ säger Palmær i ett bref, “trifs ej bättre än den snö, som faller i maj månad. Den smälter så fort solen skiner. Men om solen aldrig skiner, så ligger snön qvar.“
En annan gång yttrar han: “Måtte ej ’fäderneslandets lugn’ eller ’läroverkets bästa’ eller andra fikonalöf med slitna och klingande namn längre stå i vägen för mitt inträde i statens tjenst. Biskop Hedrén och domprosten Lidman äro personer, i hvilkas intresse det minst ligger, att hindra mig. Ty de skola — i värsta fallet — få erfara, det jag förstår att slå mynt af mina fiender — hvarvid det bör erinras, att det är fienderna, som få slagen och jag, som får myntet. Af ett från Nicander ankommet bref ser jag, att min sak ännu icke är afgjord. Ske Guds vilje. Jag är beredd på det värsta. Tvingas jag att blifva publicist, skola vederbörande ångra det, men för sent efter vanligheten.“
Det mest förkrossande af Palmærs humoristiska utfall var “Yttersta domen i Kråkvinkel“. Denna humoresk hade han skrifvit redan innan hans befordringsangelägenhet var afgjord, och i handskrift — med titel “Yttersta domen i Linköping“ — hade den till och med kommit inför biskop Hedréns ögon. Af Palmærs efterlemnade papper visar sig, att hans fiender i Linköping sände detta aktstycke till höga vederbörande i hufvudstaden och frågade om det kunde vara tillbörligt, att en person, som så gycklade med eforus, blefve anstäld som gymnasielärare. Mosander och Askelöf tyckas hvar för sig hafva sökt gynna Palmærs befordringsangelägenhet. “Askelöf har rekommenderat mig,“ säger Palmær uttryckligen i ett bref och uppmanar den vän, till hvilken det är stäldt, att gå till Askelöf och bedja honom göra sitt yttersta för att före ett bestämdt datum “få saken väl afgjord, eller, om detta ej kan ske, åtminstone illa afgjord före samma tid.“[1]
“Jag är nämligen tvungen,“ tillägger han, “att ingå till hofkanslersembetet med anmälan om mitt beslut att
- ↑ Som vi redan antydt, var Palmær ursprungligen mera välsinnad mot Svenska Minerva, än mot Aftonbladet. Eget är, att han äfven efter sin verksamhet i sist nämnda tidning stod i vänskapligt förhållande
