utgifva en tidning. En sådan anmälan skall naturligtvis af vår visa regering anses som en krigsförklaring, och det blir efter den betan tio gånger svårare, om icke rent af omöjligt att hålla min sak uppe. Fråga Askelöf, om han ej skulle vilja tala vid Brahe för min räkning. Jag vet, att Hans Maj:t är emot mig, och jag misstänker att detta motstånd ej kan häfvas på annan väg, än sängkammarvägen.“
Då utslaget blifvit fäldt i enlighet med biskop Hedréns önskningar, hämnades Palmær genom offentliggörandet af “Yttersta domen i Kråkvinkel“. Man kan icke just påstå, att Palmærs förhållande i frågan är något vackert karaktersdrag, men biskopen lär ock uppfört sig mycket illa. Till förmån för en fattig men mindre meriterad sökande säges Palmær en gång hafva frivilligt dragit sig tillbaka, mot eforus’ löfte att han vid första kommande tillfälle skulle bli befordrad. När så ej skedde, skall Palmær hafva skrifvit till biskopen och gjort en elak ordlek med hans namn, enligt en bekant anekdot, hvars sanningsenlighet bestyrkes genom följande efterlemnade anteckning af Palmær:
“Biskop Hedrén är, såsom namnet tillkännagifver, sjelfva hedern, ehuru något illa accentuerad. Han har ej vistats här mera än ett år, och redan tror jag att östgötarnas glädje öfver hans acqvisition temligen motväger vermländingarnas sorg öfver hans bortgång.“
Palmær ansåg sig, genom befordringsfrågans utgång, utskuffad ur samhället utan sitt förvållande; han lärde sig då hata och förakta, hata emedan vederbörande voro honom socialt öfverlägsna, förakta emedan de voro honom i begåfning underlägsna.
Ofvanpå “Yttersta domen i Kråkvinkel“ blef det allarm i Linköping och äfven i Stockholm. Seqvester och
till Askelöf, på hvilken han längre fram blef ytterligt förbittrad, möjligen i följd af uraktlåtet förord. I Palmærs efterlemnade papper fins en versifierad utgjutelse öfver Askelöf ocb särskildt öfver hans »käringsjäl», om hvilken Palmær säger:
»Omsider öfver Stygens elf
hon också måste vandra.
Hon kastar nu, en skugga sjelf,
ej någon mer på andra.»
