tryckfrihetsåtal anbefaldes af Hartmansdorff, men Palmær gick segrande ur striden. Han svarade med öfverlägsen talang och gnistrande qvickhet, och juryn vågade ej fälla honom. Bland annat hade åklagaren, under rubriken “gäckeri med Guds ord“, stött sig vid att Palmær låtit vår Herre gäspa, sedan han en stund betraktat Kråkvinkelsboarna. Aktor kallade gäspningen en lumpen handling. “Deri stämma vi ej alldeles öfverens“, svarar Palmær. “Gäspar någon vid åhörandet af Tegnérs Frithjof eller af Mozarts Reqviem, så är han ett fä, och hans gäspning är visserligen en lumpen handling. Gäspar han åter i en societet, der Kråkvinkels befolkning samlat sig för att hafva roligt, som man säger — vitnar gäspningen, efter mitt ringa förmenande, både om smak och omdömesförmåga. Det kommer således an på hvad man gäspat åt. Gäspningen i och för sig är en indifferent handling.“
Vidare hade aktor stött sig på följande uttryck: “De ringare englarne eller, så till sägandes, englapacket ropade hurra.“ — “Aktor torde likväl,“ svarar Palmær, “vid närmare eftersinnande finna, att detta uttryck är oskyldigt. En rangordning eger troligen rum mellan englarne; åtminstone gifver den heliga Skrift dertill anledning. När jag nu i början af artikeln kallat de yppersta englarne för excellenser, så måste jag, för att uthålla den en gång påbörjade analogien ända till slut, nödvändigt kalla de ringaste för pack: ty excellenser och pack äro rangordningens alfa och omega. Aktor bör således inse, att ordet är taget icke i absolut, utan i relativ mening. Det är endast i jemförelse med de yppersta englarne, som de ringaste fått heta pack; och gerna medgifver jag, att en jemförelse, anstäld mellan menniskorna och dessa englar, så vidt vi om dem ega någon kunskap, skulle utfalla till de senares fördel. Hvad hurrandet åter angår, kan jag mig till favör till och med åberopa en här vid läroverket nyttjad lärobok i dogmatiska teologien, hvarest Angeli sägas Majestatem divinam celebrare.“
Äfven hade aktor blifvit missmodig öfver vår Herres uttryck: “I ären får allihop“, samt öfver det skimmer af löje, hvilket Palmær dervid trott sig förmärka på den rättfärdige domarens läppar. “Liksom skulle den gode Guden förakta sitt eget verk!“ utropar aktor. “Liksom skulle den gode Guden kunna hafva någon aktning för oss arma
