syndare!“ utropar Palmær tillbaka. “Vi äro allesammans utan berömmelse inför Gudi,“ säger den heliga Skrift. Gör herr von Hartmansdorff anspråk på vår Herres aktning, vare sak hans. Jag och äfven aktor, vid närmare besinning, erkänna vår ovärdighet.“
Slutet af Palmærs svar är allvarsamt. “Den religiösa känslan“ hade enligt aktors förmenande blifvit sårad af Palmær. “Om så verkligen förhåller sig,“ genmäler Palmær, “så beklagar jag sorgen. Artikeln behandlar ett bibliskt ämne på ett skämtsamt sätt, och det är allt. Något gäckeri med Guds ord finnes der lika litet som i Fredmans sånger eller i Noaks ark eller i åtskilliga andra skrifter af samma slag, som opåtaldt cirkulera i svenska bokhandeln. Den religiösa känslan, ej mindre än dess moderna namn, har länge förekommit mig misstänkt. Så vidt jag hunnit göra bekantskap med densamma, är den särdeles pjunkig och ömtålig. Den ropar aj! vid minsta beröring, liksom en svullen. Sin styrka visar den i exstaser. Vore det måhända ej rätt så godt, att gifva den ’religiösa känslan’ på båten, och taga den gamla simpla gudfruktigheten till nåder igen, sådan våra fäder den hade. Den är frisk och sund. Den visar sin styrka i handling och i försakelse.“
Detta är ingalunda det enda ställe i Palmærs skrifter, der en vink om ett djupare lif bryter fram genom gycklet. Hos Palmær funnos, liksom hos hans vän och själsfrände Vitalis, drag af religiöst allvar. I sin sista skrift, veckobladet Östgöta gazetten, hvaraf blott 19 nummer utkommo, samma år som Palmær dog, säger han på ett ställe: “Barmhertige Gud! fortfar att gifva mig godt lynne i detta lifvets smärre angelägenheter. I de större har jag länge endast användt undergifvenhet och vördnad och andakt.“ För statskyrkans dogmer kände han förakt, och i förhållande till religiösa läror i allmänhet var han skeptiker[1]. Ganska egendomligt är dock, att han, liksom Vitalis, hängaf sig åt askesen i Thomas a Kempis’ bekanta lilla skrift om Kristi efterföljelse. “Jag vill läsa Thomas a Kempis,“ utbrister han. “Jag vill sola mig i en ren själs tårögda men välsignande blick öfver jorden.“
- ↑ »Mitt lif är ett fortsatt döende», säger han i en dagboksanteckning från 1830-talet. »Gud — om han finnes — hjelpe mig.»
