redde sig förträffligt äfven denna gång. Anledningen var ett förment formfel vid tidningens utgifvande.
Var än Palmær icke i sitt blad utpräglad politiker, så svärmade han dock för ett politiskt ideal, hvarom hans outgifna anteckningar bära vitnesbörd.
Bland hans efterlemnade papper fins ett med rättelser af hans hand försedt korrekturark till ett ofullbordadt arbete, hvari han tyckes hafva ämnat att nedlägga sin politiska trosbekännelse. I inledningen — en entusiastisk tillegnan till friheten — antydes att den tillernade lilla boken var den tidigaste bland alla författarens arbeten, att han uttänkte den redan i sin ungdom, men att han icke tvekade att vid mogen ålder och sedan rättelser blifvit gjorda utgifva den såsom sitt sista verk. Ty om han också ej mera hos sig försporde “det mod, eller rättare sagdt den häftighet, som fordras för att verkställa“, så återstode för honom dock “frihetssinnet att godkänna det och med detsamma göra ett slut på sina literära produkter“. Antagligen är den påbegynta skriften en bearbetning af något utländskt original, hvilket vi ej lyckats påträffa, men i alla fall torde denna literära plan förtjena att nämnas[1].
Första kapitlet i denna bok skulle varit egnadt åt definitionen på en tyrann, men författaren berättar att då han i en annan bok, som han skrifvit efter, men låtit trycka före denna, stötte på nödvändigheten att definiera en furste,
- ↑ Ett annat företag, hvarpå Palmær i Linköping ofta funderade, men som icke ens hann till sättarkasten, var utgifvandet af Wallenbergs »Min son på galejan», som i originalhandskrift (vidlyftigare än det utgifna) befinner sig i Linköpings bibliotek. Det förtjenar hågkommas, att denna handskrift, som Palmær hade till låns i sin bostad, var det enda han tänkte på att rädda, då en gång tillbud till eldsvåda yppade sig. Eld hade nämligen uppstått i närheten och då lågorna hotade att sprida sig dit der Palmær bodde, fann han sig i sista ögonblicket föranlåten att förflytta sig undan. Han omtalade sjelf denna flyttning och man kan fullt tro honom: endast på det sättet kunde han handla under sådana omständigheter. »Det tog eld,» sade han, »i ladorna i natt — det brann helt präktigt och höll på att ta i knuten der jag bor. Då steg jag upp — tog mina tofflor och klippte hål för liktornarna och så tog jag Min son på galejan, för den var lånt — och så gick jag bort till *** och läste allt medan det klämtade. Wallenberg var en qvick baddare.» — Hans lilla bohag, hans böcker, manuskripter, hans kläder — allt stod i fara att brinna upp, under det att egaren med ett lugnt smålöje läste Min son på galejan, beqvämt liggande på en väns soffa.
