ansvarig utgifvare, och ungefär samtidigt upphörde den senare, enligt sin egen offentliga förklaring, att skrifva i bladet[1]. Från december 1841 till och med april 1842 utgaf han månadskriften “Herr Lars“, som inrymde början af den sedan särskildt utgifna “Lustresan“, och författade äfven till större delen dess innehåll; i tidskriften “Bytingen“, som bär hans namn såsom boktryckare, har han ingenting skrifvit[2]. Först 1843 försvann Palmærs namn helt och hållet från Östgöta korrespondenten. Året derefter blef han lärare i åkerbrukskemi vid Sjögestads landtbruksskola och fortfor dermed till 1847.
Palmærs bana som landsortspublicist blef sålunda ej mycket långvarigare än hans medarbetarskap i Aftonbladet, men den lilla tid han regerade förde han ärorikt spiran, och något landsortsblad af den halt som Palmærs Östgöta korrespondenten har väl hvarken förr eller senare framträdt i vårt land. Det gör ett ganska egendomligt intryck, att i en landsortstidning få bland annat läsa originaluppsatser i spekulativ estetik (se uppsatsen “Några ord i ett ämne som ej intresserar många läsare“). Man finner, att Palmær funderat mycket öfver det komiskas teori och att han uppgjorde en i viss mån sjelfständig åsigt, som han ock för egen del med utmärkt framgång tillämpade. Det förefaller oss som om Palmær alltid vid nedskrifvandet af sina sarkasmer och infall haft för ögonen denna teori, framför allt det momentet, att det verkligt komiska uppkommer icke genom uppdiktande af möjligheter, genom upp- och nedvändning af verkligheter, eftersom det komiska fins i naturen utan artistens tillgörande, ehuru blott hans djupare, skarpare blick förmår upptäcka det. Palmærs bilder och liknelser ega alltid verklighetens underlag; han är ofta grof, men han är gedigen och han är i de flesta fall originel. Han är — för att begagna ett uttryck af Almqvist i en anmälan af Palmærs “Lustresa“ — en “fait accompli“, hvars egendomligheter äro oomtvistliga och skarpare framträdande än kanske hos någon annan svensk författare. Ingen annan än Palmær skulle gerna kunna hafva fått det infallet att skrifva följande:
