“I begynnelsen skapade Gud qvinnan, men gjorde henne icke så smal om lifvet som hon bör vara. Omsider skapade qvinnan snörlifvet, hvarigenom Guds skapelsefel blef på ett tillfredsställande sätt rättadt. Från den stunden äro fruntimren lika välväxta, som timglasen på en predikstol, dem de i öfrigt alldeles icke likna, ty timglasen påminna oss om tid ocb evighet, men fruntimren komma oss att glömma bäggedera.“
På samma verklighetens grundlag hvila alla hans bästa infall, såsom då han säger att “en sann kristen gläder sig då han ser feta prester, ty denna syn är honom en borgen för sanningen af Sankt Johannes’ utsaga, att ordet vardt kött.“
Palmær sysselsatte sig sällan med det slags lustigheter, som benämnes ordlekar, och inträffar det någon gång, så stå äfven de på något sätt fotade på sanningen, såsom då han gifver den definitionen af filosofi, att det är “ett oändligt oväsen om ett oändligt väsen.“
Hans egentliga styrka var den personliga sarkasmen. Ett infall — säger han — bör vara som en vildes pil, udden doppad i gift och skaftet skimrande af brokiga fjädrar. Helt naturligt är, att han med den nu antydda afgjorda riktningen på verkligheten skulle som riksdagsman taga fasta på allahanda sofister inom vällofliga borgareståndet. Han kände ordentlig vällust, när han fick höra en riktigt äkta, gedigen, välskapad dumhet, och denna njutning hade han som riksdagsman mer än en gång.
Palmær valdes för 1847—48 års riksdag af Linköping och Vimmerby gemensamt[1]. Valmännen blefvo icke nöjda med hans verksamhet inom riksmötet, ty den tycktes dem icke afse hans valorters intressen. Missnöjet i Vimmerby gick till och med så långt, att vederbörande skickade en adress till Palmser och uppmanade honom att bättre iakttaga sina pligter som deras fullmäktige. Palmær svarade Vimmerbyboarna och bad dem bestämma,
- ↑ Den 2 december 1839 vann Palmær burskap i Linköping såsom boktryckare och innehade denna rättighet till sin död. På denna grund var han valbar till riksdagsman; anledningen till valet lär varit ett hans uttalande öfver näringsförfattningen, hvilket väckte handtverksklassens belåtenhet. — I Östgöta korrespondenten för 17 november 1847 läses: »I lördags afreste stadens representant, magister Palmær, till Norrköping, för att söndagen derifrån afgå, på samma ångfartyg som biskop Hedrén, till deras gemensamma bestämmelseort, hufvudstaden.»
