om nedsättning af statsanslagen, åtminstone af dem som utgå till första hufvudtiteln. Man tog sig anledning till denna tro, dels af den efterdömliga samt öfver hela landet kända sparsamhet, med hvilken hofhållningen bestrides, dels deraf att konungen, vid Norges sista storting, proponerat 22,000 sp. rdr minskning på den norska civillistan. Skulle ej, tänkte man, konungen med samma faderliga huldhet omfatta sina svenska som sina norska undersåter? Emellertid har K. Maj:t nu äskat en förhöjning, och sådant har naturligtvis väckt en temligen allmän förvåning. Äfven jag är en af de tusen sinom tusen, som vågat att i underdånighet häpna deröfver.“
Till den i fråga varande kongl. propositionen ville Palmær säga nej af flera skäl och hufvudsakligen derför, att Sverige i proportion till sina tillgångar betalar mera till sitt regenthus, än något annat konungarike i Europa. Fåfängt sökte Palmær genom en bifogad tabell ådagalägga att så var, Ståndet ville dock icke gå in på hans åsigter, och då han märkte detta, beskylde han sina vedersakare för en olämplig njugghet. Om man nödvändigt skulle bevilja förhöjning, så borde man taga den runda summan 100,000 rdr och icke pruta af lumpna 25,000. “Då uppoffringen är så obetydlig,“ säger Palmær, “anser jag icke att man bör kunna påyrka en nedsättning i beloppet, helst då en stor del deraf säkerligen återgår på välgörenhetsväg till landet, enär man kan vara förvissad om, att tronföljaren går i sin höge faders fotspår, och man känner att H. Maj:t använder årligen 2 à 300,000 rdr i välgörenhetsanda och till uppmuntran af konsten och vetenskapen.“
En anslagsfråga, hvari Palmær äfvenledes utförligt yttrade sig, var rörande pension till Berzelii efterlemnade maka. Man hade begärt 2,000 rdr, men Palmær tyckte att hon borde nöja sig med detsamma som Geijers enka, nämligen 1,200 rdr. Då hans motivering icke vann bifall, yttrade han slutligen att det föreföll honom som om han begått ett “crimen læsæ majestatis“, då han yrkade nedsättning i pensionen åt enkefru friherrinnan Berzelius, och att han dermed tycktes hafva förnärmat icke mindre än statens värdighet. “Denna“ — tillägger han i förtreten — “synes mig dock bättre bevaras derigenom, att staten föder sina vetenskapsmän, än derigenom att den göder deras enkor.“
