Palmærs läppar eller ur hans lugna blick; men den fick eld under ett lifvadt samtal och den sprutade lågor af vrede vid tankan på oförrätt, lika godt om denna gälde honom sjelf eller andra. Palmær gladde sig lika hjertligt som han harmades. Hans skratt skulle tvingat sjelfva trumpenheten att le; hans vrede satte hela hans muskelsystem i rörelse. Palmærs lif var mera kontemplativt än praktiskt. Han arbetade mindre gerna än gediget. Och likväl var han aldrig sysslolös! Han hade med heder förvärfvat sin lagerkrans, och dock upphörde han aldrig att studera. Han hade blott en passion: läsning. Denna afbröt han endast för att samtala med någon vän, och hvad Palmær då yttrade under ämnenas inspiration hade förtjenat att upptecknas af en snabbskrifvare; ty hvad Palmær samtalsvis yttrade öfverträffade vida allt hvad han skrifvit — och detta “allt“ är tyvärr! icke mycket, men ändå nog för att visa hvad han kunnat skrifva. Barndomssinnet, med sin fromhet, sina känslor, sina intryck, öfvergaf honom aldrig. Då underrättelsen meddelades Palmær, att hans- åldrige fader samlats till sina fäder, smälte den mer än 50-årige sonen i konvulsiviska tårar. Hans maka delade troget och bar utan att sucka tyngden af de lefnadsbekymmer, med hvilka Palmær nästan ständigt kämpade“[1].
“Under de lummiga träden på Linköpings vackra kyrkogård,“ skrifver Onkel Adam i en otryckt skizz, som han meddelat oss[2], “ligger en graf, omgifven af ståtliga monumenter öfver andra, men utan någon egen prydnad. Det är H. B. Palmærs graf. Han var fattig på allt utom på snille, den mannen, och hans snille var dessutom af den art, att det ej förvärfvade honom vänner. Man skulle tro, att en törnbuske skulle växa på hans graf, nej der växa ängblommor, grönt gräs och mossa. Den, som skrifver detta, var aldrig en af hans närmaste vänner — det stod någonting som hindrade oss bägge mellan oss — det var
- ↑ Palmær ingick äktenskap den 6 juni 1847 med Emilie Schylander, dotter af tullförvaltare Schylander, men ingen ättling blef frukt af denna förening. Enkefru Palmær, som ännu (1876) är bosatt i Linköping, har med utmärkt välvilja stält den hädangångnes efterlemnade papper till vårt förfogande.
- ↑ Uppsatsen författades i afsigt att åstadkomma en minnesvård på Palmærs graf, men har aldrig blifvit offentliggjord.
