olika lynnen, olika åsigter, både i att se och behandla våra ämnen. Men jag var en af hans sista vänner, en af de få som sutto vid hans dödsbädd och hörde honom tala sitt afsked till verlden — helt annat än det vanliga — men ändå rörande, så vida man kunde sätta sig in i hans tankegång. Palmær var en menniska, som egentligen icke hade någon plats här på jorden — han var alltför kantig att precis kunna fylla någon lucka och hvar man än satte honom måste han falla bort, just derför att han passade ingenstädes. Han föreföll derför sig sjelf vara ett “öfverflödigt ting“, en “onödighet“ — och det var han också, så vida ej hans härvaro bevisat, att verlden behöfver äfven menniskor af denna art.“
Henrik Bernhard Palmær är en företeelse som står
ensam i sitt slag. Sjelf har han i Östgöta gazetten gifvit
nyckeln till sitt lynne i en uppsats med titeln “En man
med föresatser“. Man har så ofta hört detta uttryck
begagnas som ett loford, att man alltid dermed förenar tanken
på en redbar karakter, en stark själ och en moralisk
ståndaktighet. Palmær påstår, att i sådan bemärkelse är detta
uttryck fullkomligen falskt. Det förhåller sig, enligt hans
öfvertygelse, med detta ordspråk, som med månget annat,
att det blifvit upprepadt från slägte till slägte, till dess
det vunnit urminnes häfd, eller, med andra ord blifvit
adladt till ett axiom, ehuru det i sjelfva verket endast är
ett vanbördigt postulat. Ty en man med föresatser känner
inom sig en svaghet, en oförmåga, att vid de många
skiftningar i lifvet, som kunna möta honom, alltid handla på
en gång ädelt och konseqvent, han fruktar antingen att
blifva en lekboll emellan sitt hjertas böjelser och sitt nyktra
beräknande förstånd, eller ock att utsättas för konflikter,
missämja och ovänskap med sina medmenniskor, dem han
icke vågar möta med öppen panna och klar blick; derför
fattar han föresatser och flyktar bakom denna egid. Hvem
känner icke, huru oändligt många nyanser finnas uti snart
sagdt hvarje menskligt förhållande. Lika många nyanser —
menar Palmær — måste finnas i menniskosjälen, så att de,
likt pjeserna i ett schackspel, kunna användas i oändligt
många olika drag, för att hindra hvarje motspelarens rörelse.
