Icke kan man fatta och genomföra en enda princip för spelet under hela dess fortgång, man måste ändra princip för hvarje drag som motståndaren ändrar anfallsplan. Så äfven med lifvets spel! Hvad som i ena ögonblicket och under vissa förhållanden är det absolut rätta, blifver andra stunden eller under andra omständigheter det absolut orätta.
Palmær var en tänkare — han hade blick stark nog att tränga till frågornas botten; han blef derför också en utmärkt vetenskapsman. Han skulle, om han ej derjemte haft sitt lynne och sina så fullkomligt egna åsigter, kunnat sitta på Berzelii lärostol och långt ifrån icke behöft rodna öfver sin store föregångares minne. Det fans guldmalm i stenen, men formen var oanvändbar. Man kan på Palmær med största skäl använda Wadmans bild om diamanten som gör märken i senapsqvarnen. Samhällslifvet är en sådan qvarn, man gör ej lycka om man ej låter mala sig, man har också der intet att göra, just derför att man är så hård, så oåtkomlig att man skadar qvarnen, utan att sjelf bli afnött det allra minsta. Han stod således i vägen för sin lycka; men om detta är sant, må man icke föreställa sig att Palmærs lycka bör mätas med det vanliga måttet. Han hade för detta ändamål ett eget mått, och om man mäter hans lycka med detta, stod hon målet, huru liten hon också förefaller oss andra.
Den vanliga föreställningen om Palmær är, att han var en hård, bitter menniska, hvars enda nöje var att anfalla och med satirens gissel plåga sina medvandrare här i lifvet.
Så uppträdde han också vanligen i det offentliga. Men då man såg honom i sitt hvardagslag, fann man snart att han i hjertat var godmodig, snarare alltför lättrogen än misstänksam, snarare för mild än för hård[1].
“Han var egentligen ett barn,“ säger den utmärkte genremålare, på hvars teckning vi väl må lita, “och blef aldrig något annat; men barnet hade fått sig en skarp piska och var dessutom mycket starkare i armen än det just visste af — och så klatschade han omkring sig och slog hårdt, utan att tyckas ana huru ondt det gjorde på den, som fick slaget eller om det träffade den rätte. Han blef riktigt öfverraskad när man sade honom att en person,
- ↑ Vi begagna här Onkel Adams anteckningar.
