som han gisslat med satir dagen förut, tagit detta illa. “Han hade ju bara på lek“ — “kors! tog det i ögat“ — “åh, det är bara kink“ — detta blef ungefärligen svaret och — försvaret.“
Den omständigheten, att Palmær kände på sig, att han ej passade någonstädes, att han var ett “öfverflödigt ting“ (som han sade på dödsbädden), gjorde att han fann sig vara i ett dåligt läge. Att han sjelf till stor del var skuld deri, fann han icke — det var andra, som nedtryckte honom. Han var, tyckte han, som Loke fastbunden vid en klippa — det “eländiga samhället“ — och en orm lät sitt etter falla i hans ansigte. Han ryckte då på sig som Loke, och hela det “eländiga rucklet“, samhället, menniskorna och deras äflan hemsöktes af jordbäfning.
Han var en kraftfull natur, som ruskade på sina bojor i samma mån som han trodde dem pålagda honom af en någon, som var öfver honom — som ville förtrycka honom, som ville “hindra honom att lefva“ och andas. Denna tanke om förtryck, om ofrihet var en af hans grundtankar — den känsligaste strängen i hans inre.
Han uppträdde som författare på en tid då det slog bäst i spann att rifva ner — och ganska litet att bygga. Man begagnade snillet Palmær för ändamålet. Man behöfde ej mera än vara hans vän — han trodde likmätigt sin barnsliga natur mycket på “vänner och kamrater“ — och säga: “Den der är en förtryckare, som behöfver tuktas“, förr än Palmær höjde sitt gissel och slog till — personen eller midt i högen, utan att tänka på att det tog hårdt — ännu mindre på att han gick andras ärenden och öfverföll oskyldiga. Icke kunde en vän vilja narra honom; man är ej barn längre då man är försigtig äfven mot sina vänner. Men dertill fordras erfarenhet — och Palmær erfor mycket, men samlade aldrig erfarenhet, alldeles som han förtjenade mycket penningar, men ändock aldrig egde några.
Då man med lugn och oväld läser dessa skrifter, bland hvilka brefven till Svenska Minerva och Yttersta domen i Kråkvinkel intaga de främsta rummen, far man se en uppenbarelse af en satirens mästare, hvars make man fåfängt söker. Det är en satir, som mången gång måste hafva tvingat sjelfva föremålet att midt under svedan af slaget rätt hjertligen skratta.
