Palmærs polemiska skrifter — och ännu mera måste detta bli fallet i framtiden.
Palmær var som menniska och som författare en lika sällsam företeelse. “Han tillhörde,“ säger Onkel Adam, “inom literaturen Cacteernas slägte — med sina hvassa taggar, sina glödande blommor, som vissna inom en dag — och sin saftiga grönska, som hindrar att de kunna förvaras utan att sammankrympa ända till oigenkänlighet. Under det andra författare, med oändligt mindre originalitet och snille än Palmær bibehålla, äfven upptorkade, det mesta af sina färger, att som prydnader läggas på fönsterbomullen många vintrar å rad — finnes det blott en och annan som minnes då Palmærs grymma satir sköt sina glänsande blommor eller sårade dem som nalkades med sina skarpa taggar.“
I hvad man kallar verldsliga ting var Palmær lika lugn, som han i andra var orolig. Han lefde i sin inre verld och brydde sig föga om den, som rörde sig omkring honom, och framför allt, han fordrade nästan ingenting för sin egen del, mer än att man icke skulle grumla upp hans själs spegel[1].
Allt reglementerande var för Palmær förhatligt. Det var för honom, som läsaren sett, omöjligt att på något sätt binda sig i sina sysselsättningar. Så ock i lefnadssättet.
Något af det som mest förargade Palmær, var derför nykterhetsföreningar. Liksom i den gamla leken “låna eld“, der det oupphörligt heter “gå till grannen!“ tycktes honom nykterhetsföreningarna vandra från religionen till moralen, från moralen till naturläran, från naturläran till medicinen, på intetdera stället finnande det understöd som de påräkna. Om Kristus hade varit af nykterhetsföreningarnas åsigt, så hade han vid bröllopet i Kana bort förvandla vinet till vatten och icke tvärtom. Så ringa hjelp finna nykterhetsföreningarna hos kristendomen. Men Palmær vill se efter, om det går dem bättre hos den allmänna eller — om man så vill — den hedniska moralen. Han hade visserligen — gudnås eller gudskelof! — glömt moralfilosofiens historia
- ↑ Detta var också nära nog den enda spegel, han såg sig uti. Det är en småsak, men det hör med till karakteristiken, att Palmær vårdslösade sitt utseende och var cyniker.
