och de särskilda systemernas särskilda utgångspunkter och karakterer. Men så mycket erinrade han sig likväl, att de allesammans öfverenskommo derom, att menniskan bör vara menniska. Och menniskans mensklighet lider väl genom missbruket, men alldeles icke genom bruket någon afprutning.
Då nykterhetsföreningarna, sig till förmån, åberopat naturläran, hafva de sagt att alkoholn, eller den i alla spirituösa drycker ingående och för dem karakteristiska beståndsdelen, är icke en produkt af naturen, utan en konstprodukt. Ganska sant — genmäler Palmær — men deraf följer icke, att bruket af spirituösa drycker är förkastligt. Bruket af alla konstprodukter skulle då äfven vara förkastligt och endast naturprodukter tillåtna vid fyllandet af menniskans behof. Hon skulle nödgas bortlägga bruket af ylleväfnad till kläder, ty ylleväfnaden är en konstprodukt, och i stället använda fårskinnet sådant, som det drages af det nyslagtade djuret. Hon skulle nödgas äta dess kött rått, ty stek är en konstprodukt o. s. v. Hon skulle, med ett ord, nödgas öfvergifva kulturen och återgå till sitt ursprungliga råhetstillstånd. De premisser, absolutisterna hemta ur naturläran, passa derför till den slutsats, de tagit ur egen fatabur, ungefär som gudsfred passar till yxeskaft.
Vid första påseendet tyckes det, som skulle nykterhetsföreningarna finna medhåll hos medicinen. Åtminstone hafva några läkare ädelmodigt meddelat dem betyg uppå, att alkohol är ett gift och att bruk deraf följaktligen är förkastligt. Till återtjenst hafva nykterhetsföreningarna gunstbenäget medgifvit, att alkohol må nyttjas, när det af läkare föreskrifves. Medan de båda kontrahenterna ömsesidigt buga sig för hvarandra, vill Palmær tillse, hvad förtroende ofvannämnda betyg kunna påräkna hos vår tids allmänhet, som eger tillräckligt af upplysning och sjelfständighet för att i flera händelser lägga läkarens ord på erfarenhetens vågskål. I förflutna, menlösare tider kastade sjukvaktaren patienten i likkistan, oaktadt den senare protesterade och påstod sig ännu vara vid lif; “ty,“ sade sjukvaktaren, “doktorn har sagt, att du är död, och han måtte väl bättre veta det, än du.“ I förflutna, menlösare tider funnos menniskor, som hänsköto till läkarens afgörande, huruvida de voro sjuka eller friska, i likhet med den bekante, blygsamme discipeln, som frågade sin informator:
