Sida:Elefantens Naturalhistoria.djvu/18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

16

olägenheterna af dessa skåror i huden, smörjas de tama Elefanterne 'ofta med oljor eller talg och badas flitigt; de vilda strö öfver sig jord, eller sand, eller vältra sig deri, då de ännu äro våta efter badet, hvarpå de sätta mycket värde. Man omtalar röda varieteter , men förmodligen hafva de med någen rödaktig jordskorpa varit öfverdrag- ne. De hvita, hvilka man i Indien så högt värderar, att Regenten i sin titel kallar sig ägare af en hvit Elefant, och för hvilken blodiga krig blifvit förda, äro endast så- dane, som af ett slags sjukdom blifvit det , liksom ibland menniskor de så kallade ZZlbinos, som få mjölkhvit hud.

Ben och FörTtrteR likna starka pelare, som uppehålla. den stora och tunga kroppsmassan, utan tydliga knä eller - utstående berknölar. Frambenen äro högre och tjockare än bakbenen; också faller tyngdpunkten af det stora tun- ga hufvudet i framfötternas linie, hvilka derföre måste «vara starkare; ”Fastän de tvära och klumpiga fötterna sy- nas utan fingrar och tår, så finnas de likväl, hvilket synes RR bäst på skelettet; af den tjocka huden äro de omlindade och undangömde. Likväl frambryta efter hand Hera horn- aktiga beklädningar eller naglar, en för hvart finger eller tå. Buffon räknar 5 sådana för både framfötter och bak- fötter; men Carper rättar detta misstag och uppger 5 för de främre och blott 4 för de bakre fötterna. Naglarna utväxa dock icke alla på en gång utan först de medlersta och successift de öfriga; och skall en unge; efter JIHouels förmodan, sakna alldeles tecken till naglar. Likväl Annas de utmärkte, 5 på framfötterna och 4 på bakfötterna, på ett foster af vid pass 3 alns längd, som i spiritus vini för- varas bland K. Fett. Akademiens Naturalsamlingar och hvilket sannolikt tjent till original för hguren i Sebas Mu- seum Tom. 1. Tab, 111. fig, 1. — Sjellva fotsålan är. hård och hornaktig, rund på framfötterna och aflång samt min- dre på bakfötterna. Elefanten, som mest hvilar på buken med utsträckta bakben, kan lägga sig, vesa sig opp igen, sitta på bakbenen, gå och springa, samt verkställa fyrfota- de djurens vanliga rörelser. Det torde likväl icke böra nekas, att en gammal Elefant, som har styfva leder, och som några gånger med plåga erfarit svårigheten att resa sig, hellre hvilar stående, till dess det genom lång tid och vana kan bli en nödvändighet, "Detta torde hända lättast med de tama, och deraf har fablen uppkommit, att han ej kan lägga sig. Jag har sett en häst, som på 8 år, efter