7
nom sin längd, ersätter snabeln bristen på lång hals, hvil- ken icke skulle kunnat uppbära djurets stora-hufvud och tunga tänder; genom sin fina känsla i mynningen upplyl- ler den handens eller fingrarnas ställe hos menniskan och leder dessutom till sitt ställe de partiklar i luften , som verka på luktorganet, hvilket blifvit placerat högre upp i ansigtsbenen än hos andra djur, hvartill nödigt utrymme för de groöfva försvarständerna är orsaken. Med snabeln undersöker och pröfvar Elefanten de föremål han tror sig böra frukta, emottaga eller förkasta; han känner med den för sig, då han skall passera ett ställe , som synes honom farligt och med den samma känner han på de ting, bland hvilka ban. får välja. Allt hvad han förtär, sedan han upphört att di, hämtas med snabeln, hvilken, krökt i form af en oval ring, föres i munnen, för att der låta emellan oxeltänderna krossa hård föda, såsom stenfrukter m. m, och liksom inspruta i halsen flytande ämnen, med ett sorl, likt det af vatten , som hastigt tömmes ur ett käril i ett annat. Den redan nämde rymden inom snabelns bas, tjenar till förvarande af den dryck, som djuret icke ge- nast behöfver använda. - Genom sugning eller inandning och tillhjelp af den fingerlika kroken i snabelns mynning, upphämtar Elefanten små tunna saker från marken, såsom halmstrå, papper, metallmynt m. m.; han vrider korken ur en butelj; öppnar och läser igen lås med nyckeln ock skjuter för eller drar ifrån riglar; upplöser knutar på rep eller band; smeker sin maka, och äfven den som sköter honom, hvilken i Indien kallas Kornack; med snabeln straffar eller agar han dem, som förtreta honom; med den sprutar han vatten öfver sig och strör sand eller jord på den våta huden, som det tros, för att genom en skorpa göra sprickorna mindre ömtåliga för insekter; han smörjer sig gerna med olja eller talg om han kommer åt; han drar ned med snabeln och afbryter stora grenar på trär den, för att räcka löfven, dem han äter; kastar stora och tunga massor på sina fender; lyfter ansenliga tyngder (200 skålp:d) och hjelper till att lasta sig sjelf; skakar hus och qväfver lätt en menniska inom lindningarna af:sin 1, den han kan röra, vrida och vända i alla möjliga ställningar. Om den förloras, eller illa såras, lär djuret knappast kunna förse sig med föda, och i detta afseende blir förlusten af snabeln dödande; också blottställer Elefanten mycket ogerna sin snabel.
