rannsakningsdomare, notarien i poliskammaren, v.
häradshöfdingen Carl Telander, och den undersökningen räckte
i flera veckor, ja månader, vill jag minnas, utan att
något af vikt kunde uppdagas. Man fick ej ens reda
på alla som dödats och sårats, men det utreddes
att 79 man af trupperna mer eller mindre svårt
skadats, ingen dock lifsfarligt.
Bland de häktade som icke åter frigifvits var C. G. Almgren, bokhållare i rikets ständers bank. Denne hade, såsom det uppgafs, hållit upproriska tal, hvilka dock torde ha inskränkt sig till betydelselöst prat, och rannsakningen med honom, hvarunder han i flere veckor kvarhölls i fängelse, ledde slutligen icke till annat än hans frigifvande. Ungefär likadant var förhållandet med guldsmeden Lenholm, som också hölls i häkte någon tid, men icke kunde fällas, samt för öfrigt med flere andra. Åtskilliga personer hördes upplysningsvis, och bland dem var grosshandlaren S. Godenius, hvilken under tumultet i Storkyrkobrinken på lördagsaftonen frågat några i folkhopen om anledningen till deras beteende, därtill de svarat, att folket blefve ruineradt genom den nya tulltaxan. Godenius hade då upplyst dem om deras misstag, hvarpå andra röster fordrat de häktades lösgifvande. Denna önskan hade Godenius framfört till konungen, som i detsamma visat sig till häst i brinken, och var det sannolikt i följd däraf som konungen gaf befallning om de häktades frigifvande.
Mycket skulle återstå att skildra från marsdagarne 1848, men det hufvudsakliga är här i korthet framställdt sådant jag själf erinrar mig det.
