Sida:En gammal stockholmares minnen Del 1.djvu/227

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
219
UNDER RIKSDAGARNE.


16 sk. banko i månaden. Men sådana förordnanden förekommo ej ofta, enär den numera brukliga obligatoriska ledigheten under några veckor för hvarje ordinarie tjänsteman var på den tiden alldeles okänd. Ledighet beviljades endast på läkarbetyg och efter särskild ansökan.

⁎              ⁎

Inkomster inom verket voro således för extra ordinarien ganska begränsade. Han måste söka dem på annat håll. Renskrifning idkades af somliga, men var lika själsmördande som illa lönad. Drägligare, om ock ej mera inbringande, var att gifva lektioner, men det var ej alla förunnadt att anlita den utvägen. Så lätt var den ej heller. I många år ansträngde jag mig med att gifva undervisning i en flickskola och sprang dagligen mellan kollegierna på Riddarholmen, Krigskollegium vid Munkbron, Rikets ständers bank vid Järntorget och skolan vid S:t Paulsgatan. Det var, som sagdt, ansträngande, men enär det var nästan endast skolan som skaffade någon hjälplig inkomst, måste man underkasta sig.

Med vissa mellantider inträffade dock riksdagarne och åstadkommo liflig rörelse bland extraordinarierne.

Det var i medlet af november hvart tredje år som rikdagen blåstes ut, då mycket folk var i rörelse för att se på den grant utstyrda rikshärolden, hvars roll 1850 utfördes af kammarherren Nieroth i spetsen för lika förgyllda, i riddarkåpor stoltserande kanslihärolder, unga extraordinarier i konungens kansli, alla till häst, åtföljda af pukslagare och en afdelning hästgarde.

⁎              ⁎