och där gick det ganska muntert till. Under det
flere bland kanslipersonalen och i synnerhet Otto
Beronius med präktig sångröst bidrogo till
sällskapsglädjen, hölls denna vid lif också genom inbjudna
gäster, bland hvilka riddarhuskanslisten Gudmund
Silfverstolpe otvifvelaktigt var den verksammaste.
Han hade då nyligen gifvit ut sina dikter, sedan han,
flere år förut, ett par gånger belönats af Svenska
akademien.
Silfverstolpe var outtömlig på lustiga visor och sjöng dem på ett synnerligt roande sätt. Han var ovanligt lång till växten, hvilket ofta gaf honom anledning att ställa till någon muntrande scen med »långe dalkarln», och för att öka glädjen fick den ovanligt kortväxte notarien Frykholm vara tertius interveniens.
Gudmund Silfverstolpe afled i kolera redan i september 1853 endast trettioåtta år gammal.
Kanslisterna intogo sina måltider för det mesta på »logen», men vandrade också ofta upp till Fenix, som då var nytt och hölls förträffligt af Wilhelm Davidson. Lediga aftnar tillbragtes ej sällan på operakällaren, där en icke ringa del af hufvudstadens unga civila tjänstemän träffade tillsammans med garnisonsofficerare, teaterartister och andra konstnärer samt litterater och där den själf återhållsamme källarmästaren Hammarström förde spiran bland glada källarkunder, hvilka vanligtvis fortsatte glädjen till långt efter midnatt.
Så väl under 1850—51 som 1853—54 årens riksdag drogo bondeståndets kanslister ej sällan ut till Piperska muren på Kungsholmen, där de
