lummiga lindarna och kastanjeträden, samt här och där
med vacker utsikt öfver omgifningarna.
Det var också en särskild afton, då köbenhavnarne lustvandrade på Volden, nämligen »Bededagsaften», kvällen före stora böndagen, ursprungligen en kyrklig högtid, men som urartat till en ganska världslig promenad, då de nya vårmoderna granskades, och vänner och bekanta utbytte hälsningar och meddelade hvarandra de senaste skvallerhistorierna. Lugnare och behagligare var att under den vackra årstiden vandra omkring på vallarne en vanlig hvardagsafton och där i fred och ro njuta af den friska luften och den glada grönskan.
Voro vallarna hinderliga för stadens utvidgande, ägde de likväl sina behag och stodo i godt anseende hos ett stort antal köbenhavnare. Annorlunda förhöll det sig med stadsportarna, hvilka endast voro minnen från krigstiderna och blott till hinder för gaturörelsen, i synnerhet som staden växt ut långt på andra sidan.
Men egendomligt var det lif som rörde sig i dessa portar, där en mängd människor trängdes dagen i ända. Där fann man ständigt gående, körande och ridande samt alla slags fordon, från tunga arbetsvagnar och klumpiga omnibusar till ytterst spensliga och lätta privatåkdon. På alla dessa fortskaffningsmedel från staden till landet och därifrån till staden skulle den i porten stationerade skildvakten hålla reda, afstyra deras sammanstötande och förekomma olyckor. Han fick ej heller förgäta att göra »honnör» för de officerspersoner och andra därtill berättigade som passerade in eller ut.
