Amanda (häpen och betagen). Ah!
Julie. Förstår du nu att de måste vara ensamma; drottningen hade eljest blifvit jalouxe på La Vallière och hennes vänner hade gjort narr af henne. Om du nu blefve kär i någon ung, söt kavaljer — någon annan går inte ann ser du — och han såg på dig så bedjande att det just gjorde ondt i ditt lilla hjerta och bad dig att få tala vid dig i största hemlighet. Då passade ju dessa grottor superbt, här kunde ingen se er — (Amanda brister i häſtig gråt och gömmer sitt ansigte i Julies knä.) Men, min Gud! du gråter? Tokiga barn, hvad går åt dig?
Amanda. Jag vet ej, det kännes så underligt.
Julie. Se så ja, (smeker henne). Blif nu glad igen, min lilla Amanda! Om någon finge se att du gråter, skulle man banna mig. Du är en bra besynnerlig flicka. (Torkar hennes ögon.) Tst — om du är snäll skall jag gå efter mitt aldra heligaste, ett litet schatull, deri jag har en hop souvernirer och dyrbara saker må du tro.
Amanda (utan att se upp). Ja, gör det!
(Julie går.)
ÅTTONDE SCENEN.
Julie (som i fonden möter Knut. Amanda lutad öfver gräsmattan).
Julie. Det var bra Knut att du kom. Gå bort och muntra upp lilla Amanda, hon blef så rörd vet du, för att jag talade om ”kärleken” för henne. Den lilla
