Amanda (springer med ett rop tillbaka, då han ännu en gång vill fatta hennes hand; de jaga hvarandra ursinnigt kring träden).
Knut (griper henne). Halt, min lilla fånge. Gif dig nu på nåd och onåd och spjerna ej emot längre. (Håller henne i sina armar.)
Amanda (som under jagten blifvit lifvad till barnsligt ras igen och skrattande slingrar sig undan, blir nu så förskräckt öfver omfamningen, att hon ger honom en örfil).
Knut (stött). I sanning, du är ej mycket artig mot din mors gäster, Amanda.
Amanda. Har du rättighet att skjuta på mig och sedan jaga mig, och det värsta af allt .... (tystnar förvirrad.)
Knut. Då du kastade alla dina tallkottar efter mig kunde jag ej tro annat vara din mening, än att öppna krig emot mig och den anfallne har alltid rättighet att försvara sig, men efter du hör till det svagare könet skall jag ej begagna mig af min rätt såsom segrare, utan falla till fota och bedja om din förlåtelse; är du nu nöjd lilla elfvadrottning? (Faller på knä.)
Amanda. En sådan lek har jag då aldrig sett förr.
Knut. Förlåter du mig nu att jag skrämde dig, så räcker du mig din lilla söta hand till försoning.
Amanda (ser noga på sin hand, för att upptäcka de af Knut nämnda egenskaperna och lägger den sedan tvekande i hans).
