boken, då Julie, för att distrahera dem, rusar fram högljudt skrikande.) Hvad står på?
Rehnström (häpen). En roman, fru friherrinna.
Julie. Ett ohyggligt djur, min tante. (Söker att rycka henne med sig derifrån.) Se då, tante, här på halsen, ah! Det surrar för öronen.
Friherrinnan (alldeles bestört). En roman! Tst då barn. — En roman! (Bläddrar i böckerna.) ”Alexandre Dumas”, ”Emilie Carlén” och dessa i min dotters händer! Hvem har kunnat lemna henne dem!
Julie. Förmodligen mamsell Rehnström, ty hon ...
Rehnström (afbrytande). Jag? Visst icke.
Julie (hviskar). Håll med på hvad jag säger, eller talar jag om alltsammans. Jag har hört hvart ord.
Rehnström. En sådan elak ....
Friherrinnan. Mamsell Rehnström! Kan det vara möjligt? Har mamsell kunnat till den grad glömma sig? Hon svarar ej. Tystnad är samtycke. Det är således mamsell som med berådt mod förderfvar mitt unga oerfarna barns hjerta.
Amanda (som vill skynda fram). Mamma!
Julie (sakta). Tst. Våga ej att yttra ett ord. Det går ju alldeles förträffligt.
Rehnström. Jag försäkrar min friherrinna (med en förtviflad blick på Julie), att ... att ... jag är oskyldig.
Julie. Hvem skulle det eljest vara, söta tante, isynnerhet som jag nyss hörde mamsell tala om ....
Rehnström (häpen). För all del fröken, förråd mig ej.
