Julie. Ja, de hafva helt säkert blåst dit, eller kanske några råttor dragit dit dem; jag såg stora mullvadar och andra odjur springa derborta. Tala nu ej vidare om böckerna. Hvad sade tante?
Rehnström. Hon sade att jag är ledig från min plats, och all denna ledsamhet har jag fröken att tacka för.
Julie. Åhnej! hade tante hört det der resonemanget med sjernorna, så ....
Rehnström. Ack, så olyckligt.
Julie. Derföre sluta vi fred nu! Jag bevarar den der hemligheten om det oförstådda hjertat, och råttorna skola vi ej heller anklaga för spektaklet med böckerna. De präktiga böckerna! (Sakta.) Det var för väl att kusin Rudolf ej skrifvit in mitt namn i dem! (Högt.) Au revoir! (Springer sin väg.)
ADERTONDE SCENEN.
Mamsell Rehnström (ensam).
Rehnström. Den elaka flickan! Till allas vår olycka kom hon i huset. Tvinga mig att taga på mig allt detta helt oförtjent! Likagodt. Jag är rätt glad deråt, ty Amanda har varit olydig, friherrinnan högdragen och svår. Då jag beklagat mig öfver Amanda, har hon svarat: ”mig lyder hon alltid”. Och om jag funnit tiden allt för lång och enformig, har hon sagt mig, det jag ej är här för att förströ mig, utan för att uppfostra lilla fröken. ”Men humöret lider”, bevars, hvar och en måste väl beherrska sitt humör; jag ger ett så ansenligt gage att jag kan få
