För middagens skull måste jag hålla upp litet med mitt skrifvande, men så snart vi hade ätit, satte jag mig åter därtill, och hann äntligen expediera brefvet och afsända det till postgården kl. 7 om aftonen. Då vi åto om aftonen, hade fröken Ekestubbe, för att roa sällskapet, inventerat en hop löjliga julklappar, såsom till exempel åt yngsta fröken Wrangel, som hette Anne Cathrine och därför af sina föräldrar kallades »Katten», en liten svart katt i en ask, med påskrift till »Fröken Katten», med flere sådana roliga upptåg för hela sällskapet. Men ingen ting var dock möjligt att roa mig, som au fond du coeur hade för stor åminnelse och regret af den glada julafton, jag för ett år sedan passerade, helt ensam med min far och mor, men då jag tillika hade en trist förnimmelse af, att det skulle vara den sista vi tillhopa passerade. Detta sade jag äfven, då min salig far kom in och skulle äta, samt fann mina rum illuminerade (emedan supén där var anställd) och därföre raljerade mig: »Ja, jag har gjort det därför, att jag nu har den äran att äta julgröten tillsamman med mina nådiga föräldrar, ty Gud vet, om det sker mera och hvar vi äro nästa år så här dags.» Vid detta svar kände jag just som en bedröflig aning af det som sedan skedde, och hvilket så fäste sig i mitt minne, att jag redan strax började frukta för det, som därpå klagansvärt följde. Men för att återkomma till det nuvarande, så fullföljdes måltiden med all belåtenhet och sedan den var slut, satte sig herrskapet, d. v. s. farbror och faster samt baron Wrangel med dess fru att kontinuera sitt påbegynta spel, medan ungdomen blef ute i salen och roade sig tills spelet var slutadt och alla gingo till hvila.
