Sida:En julsång på prosa.djvu/2

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


EN JULSÅNG
PÅ PROSA.

BERÄTTELSE OM ANDAR OCH SYNER.

1. Marley’s ande.

Marley var död; dermed börja vi. Derom fans icke ringaste tvifvelsmål. Attesten öfver hans begrafning var utfärdad och undertecknad af presten, notarien, af begrafningsentreprenören och den förnämste af de sörjande. Scrooge hade undertecknat den; och Scrooge’s namn var fullvigtigt, hvar det än stod. Gamle Marley var död som en stock, det är säkert.

Död som en stock! Sannerligen jag för min del är i stånd att säga, hvari det egna slaget ”död” hos en stock kan bestå. För min del skulle jag tvärtom nästan vara frestad tycka ett likkistbräde ännu mer dödt, om det så ändtligen skall vara. Men det gamla ordspråket lyder: ”död som en stock”, och inte vill jag man skall säga på min bak, att jag vanhelgat något, som gått i arf från våra fäder. Hvem vet, om inte staten kunde komma i fara genom sådant? Det torde sålunda tillåtas mig till yttermera visso upprepa, att Marley var död som en stock.

Visste Scrooge, att han var död? Naturligtvis skulle han veta det. Annat var ju icke möjligt. Scrooge och Marley hade varit kompanjoner i många Herrans år, och Scrooge var hans ende testamentsexekutor, hans ende administrator, hans ende anhörig, ende arftagare, ende vän och den ende som sörjde honom. Likväl lät Scrooge den bedröfliga händelsen icke alltför starkt inverka på sig, utan sjelfva begrafningsdagen visade han sig vara en ypperlig affärskarl och firade denna dag med afslutandet af en vinstgifvande affär.